Marcel Proust går igen..., 030516
Det är en varm sommardag på
Högsby idrottsplats, det är i mitten av 60–talet. Det
är fotbollsmatch i div. 4 sydöstra. Hemmalaget gästas av
Bergkvara AIF från södra länsgränsen. Att jag själv
befinner mig där beror på att snickaren och ordningsvakten
Alfons Nilsson själv är idrottsintresserad och låter oss
yngre tonåringar följa med. Alfons var även lagledare
för b–laget. Vi sitter bland Högsbysupportrarna och jag
hör deras kommentarer. Bergkvara spelar bländande fotboll och
spelar ut hemmalaget. Till slut hör jag någon säga bland
Högsbyanhängarna ”Bergkvara har den bästa högerytter
som jag har sett på denna idrottsplats”. Baif:s högerytter
är verkligen bra, han dribblar, slår briljanta passningar,
han gör som han vill, ja han gör fotboll till en stor konst.
Denne ytter heter Staffan Lindberg och är på bästa spelhumör
denna eftermiddag på Högsby idrottsplats. Baif vinner matchen
med 4–1. Denna söder möre´s Roger Magnusson var
en magnifik upplevelse att skåda när han var på bästa
spelhumör. Inte för att jag vet det, men jag tror inte han toppade
träningsnärvaron. Jag undrar om denne Högsbysupporter missade
när nabon Blomstermåla var på besök med Roger M,
men det kvittar för utan tvekan är Staffan definitivt en av
Baif:s största bollbegåvningar. Staffan spelade ej så
många år, utan påbörjade efter ett tag sin lärarutbildning
i Linköping.
Vid ett besök på Dalskär´s camping på 80–talet
för att bada och sola, såg jag Staffan ute i vattnet intill
bryggan. Han stod med vatten till knäna och tittade ut över
badplatsen. Jag tog en tidning och läste en stund. Tittade upp efter
tio minuter och Staffan stod fortfarande kvar i samma ställning och
såg sig omkring. När jag sedan skulle åka hem var Staffan
kvar ute i vattnet utan att ha doppat sig. Staffan kallades i fotbollskretsar
för Fille, varför vet jag inte, men han hade en underbar feeling
för fotbollen.
Om Fille var konstnären så var Ruben ”Bua” Alexandersson
kejsaren. Lång, kortklippt, atletiskt byggd, vältrimmad, bra
huvudspelare, fåordig på plan och med en magnetisk blick,
det är Baif:s Beckenbauer. Ruben kom till Baif efter det att Pelle
Stenberg börjat som tränare. Hans moderklubb var Fågelfors.
Spelade sedan med Kalmar FF och sedan till Baif. Han passade perfekt in
i det Baif som skapades under denna epok. Var en perfekt försvarsrese
som med sitt självförtroende gjorde motståndaren osäker.
Blev kvar flera år i Bergkvara efter giftermål med Bergkvaraflicka.
Gjorde sedan en visit i GAIS, men lär nu vara tillbaka i Kalmar.
Jag kan med säkerhet säga att utanför länsgränsen
är Ruben en av de mest kända bland spelarna från förr.
Givetvis skall man inte glömma Baif:s alla bröder från
denna tid, fast det är en annan historia.
Några funderingar om vilka egenskaper en vinnare skall ha
1957 års förstaklassare under ledning av Magda Andersson var som de flesta klasser som började skolan. Man tävlade på
raster och när som helst när tillfälle gavs om vem som
var snabbast, starkast eller att vara bästa bollspelaren. Vem som
var bäst varierade hela tiden. Men där fanns en liten kille
som reagerade annorlunda när han förlorade och det var Nils-Erik
Emilsson (se bild till höger). Han visade tydligt att han inte ville
förlora, det var vinst som gällde. Några av hans antagonister
var Per Söderström, Peter Eriksson, Roland Jönsson och
Thomas Eliasson. Nils–Erik flyttade i tidig ålder till Öland
och Färjestaden. Mamma Annie var lärarinna i Bergkvaraskolan.
Efter flytten till Öland specialiserade sig Nils–Erik på
friidrott och då framförallt löpning. Hans paradgren blev
800 m. Han kom som mycket ung till KA 2 i Karlskrona under ledning av
Tusses kände kusin, Lars Hällqvist, som också var tränare
för landslagets sprinters i början på 70-talet. KA 2 hade
ett mycket bra löparlag med bl.a. Thorsten Johansson från Ljungbyholm
och med Christer Garpenborg som den internationellt stora stjärnan.
Nils – Erik blev en mycket bra 800 meterslöpare och medverkade
vid flera finnkamper och har en utmärkt tid i historieböckerna.
1969 vid en tävling i Växjö i medvind klockades han för
den utmärkta tiden på 800 m 1,49,7.
Hemma hos Eero och Anna Hult intill fotbollsplanen i Vassmolösa håller
en mycket ung Christer Hult på och tränar boxning ensam. Han
håller intensivt på i 2 veckor och en dag känner han
sig färdig för sin revansch. En revansch som han har att kräva
av Janne ”mörk” som nockade honom i en improviserad boxningsmatch
i Kulltorpstrakten. Han kom visserligen upp på 8, men tog då
cykeln och cyklade hem. Han söker åter upp den improviserade
boxningsarenan och träffar på Janne mörk. Det blir åter
en envig mellan dessa båda antagonister. Domare blir Matti Johansson,
kamrat till Janne mörk. Christers träning hemma har gett resultat,
nu är det han som briljerar som en sann pugelist. Efter en stund
kastar Janne mörk in handduken och säger ”Jag ger mig”.
Ringdomaren Matti höjer Christers näve i luften och han cyklar
hem nöjd och belåten.
Många år senare skulle Christer bli landslagspelare i fotboll.
Han gjorde sin landslagsdebut 1971, gjorde 13 landskamper och 2 mål
för Sverige. (googles). Christer gick via Vassmolösa till Kalmar
FF och sedan IFK Norrköping. Återvände sedan till FF och
avslutade karriären där åren 76- 78.
I släptåget av Ingemar Johanssons, Bosse Högbergs och
Lennart Risbergs framgångar boxades det i Bergkvara också.
Vår generations Madison Square garden var vid Herman Johansson´s
hus på Gummebovägen. (1:a 2 våningshuset till vänster).
När familjen Nejdeblad flyttade in med pojkarna Lars–Göran
och Ove blev detta möjligt. Vem som vann?, faktiskt jag kommer inte
ihåg, eller kanske inte vill.
Om man 1965 suttit och tittat på kommande serietabeller, så
hade man säkert trott att Åshöjdenförfattaren Max
Lundgren varit i farten. Vem kunde tro att då eviga ultimalaget
Flygsfors/Gadderås skulle passera Blomstermåla i fotbollstabellen.
Ett Blomstermåla som bl.a. slog ut IFK Göteborg i svenska cupen
och även spelade div. 1 fotboll. De skulle också passera Emmaboda
IS i seriesystemet. Emmaboda som 1975 slog KFF med 1–0 efter ett
tidigt mål av Vilmar Fyhr 1975. De spelade sedan flera år
i div. 1. Det var ett Flygsfors/Gadderås som då var jämnstarka
med Bergkvaralänken IFK Kåremo. Visserligen är skillnaden
idag bara marginell, men ändå!!!
Ett
fotbollslag är inte bättre än sitt senaste resultat. 1988
var det fotbollsmatch på Spjutsbygs idrottsplats i div. 2 södra
mellan IF Trion – Kalmar FF, en match som slutade 0–0. I Trion
spelade bl.a. Ulf Nordenhem, idag tränare för Baif. Kalmar FF
skulle återkomma till allsvenskan. Trion spelar år 2003 i
Blekingesexan, östra. Givetvis är förutsättningarna
helt olika mellan lagen, men det bevisar att bollen är rund och att
den mycket lätt kan ändra riktning av olika anledningar.
Time is on my side är en gammal ”Stones-hit”, där
sångaren Mick Jagger f.ö., av vad jag kan se i bildbanken är påfallande lik Ingabopojken. Ja, är det
så kanske kustgänget inom en snar framtid kan vara tillbaka
i 4:an när laget är moget för uppgiften. Men det är
mycket som skall stämma och det är inte helt lätt. Men
det viktigaste är att man har roligt när man spelar att sedan
Panos/Ljungskile gick från 5:an till allsvenskan på en liten
tid är en helt annan historia.
Som äldre distingerad herre lyssnar jag heller på Cornelis
och hans sång ”Din stund på jorden”, eller läser
Mobergs bok med samma namn om svenskamerikanen som kom hem till Sverige och kände att mycket hade förändrats
under hans bortavaro. Far och son Johansson är fortfarande igång
ser jag, nu med smeknamnet "Jokab". Visserligen med en generations-förskjutning.
Nu med sympatiske och fotbollsintresserade Patrick nu som yngsteman. Leif
vad jag minns, bara det förstnämnda. Det var bra Patrick att
du struntade i Halltorp efter en träning och inte gick dit fler gånger.
Du behövs i BAIF!
Pratade med min bror för en vecka sedan, han sa ”jaha, nu går
man snart över på dösidan”, efter 50 år menade
han. Själv har jag en dröm, och det är att spela med Bruce
Springsteen och hans E Street Band på Nya Ullevi, eftersom jag var
för dålig bollsparkare, kanske rockartist vore något
att pröva på. Skulle vara skönt att säga till arbetsgivaren,
”du får skaffa dig en annan soptömmare, jag skall ut
på ”gigg” med Springsteen.” Man har ju ett år
upp till the boss. Spela ”born to run” och ”the rising”
med kompgitarren så hela Ullevi skakar och Bruce svettas som han
stod under en dusch. Eftersom min bror och jag aldrig fick skäll
av vår mor när vi krossade flaskor blev vi lite opolerade och
fantasifulla!!!
Marcel
Klicka på bilderna för att se dem i större format.
Tillbaka